Ibland får jag för mig den helkorkade idén att göra något extra för eleverna. Det kan handla om att jag ordnar samarbeten med stockholms universitet för att få eleverna att få en förberedelse för och en inblick i hur nästa anhalt i deras liv kommer se ut. För at tfå till detta ordnas det möten, det skickas tusen mail om praktiska saker för att få allas scheman att gå ihop så smidigt som möjligt. Det planeras och fixas. I bland får jag också för mig att lägga en massa tid på att få ihop andra typer av aktiviteter som bryter av skolmönstret och ger inblickar på olika sätt. Exempelvis genom att ordna filmföreläsningar med filmpedagoger samt käka lunch i Stockholm och jobba med skönhetsideal genom århundraden på Nationalmuseum. Vi ska först få en föreläsning om hur skönhetsideal har skiftat genom århundradena och sedan försöka gestalta detta genom att måla tavlor, skuptera och så – allt med professionell hjälp av museets pedagoger.

Man skulle kunna tro att eleverna kanske skulle tycka att det var kul. Jag menar – de kunde ha haft naturkunskap och matte istället. Men icke.

Som ett brev på posten kommer den: får vi någon kompensation för detta? Som om det var ett straff jag har skickat på dem. Vad jag vill säga med detta? Att elever ibland är otacksamma? Att det är synd om mig för att jag fixar och de a) inte fattar det och sedan b) spottar mig i ansiktet (utan att förstå det). Jepp. Det är precis det jag vill säga.

Hej! Jag anstränger mig verkligen för att du ska få good times! får jag någon kompensation för det? ja, du får bad times.

Nästa år blir det extra matte och naturkunskap och en heldags föreläsning om jordbruksutveckling i Ukraina åren 1687-1906. En heldag. Grattis!

p.s. Det här gäller såklart inte alla, men ett par är ett par för mycket för mig.

Du mamma….det var en sak…

Privatmoral är en fundering kring hur man ska bete sig som man har privat, men inte riktigt kan stå för offentligt (lite som systemetkassen läraren hade för mig alltså). Det jag funderar över är om det inte är rätt konstigt det där med att ha en syn på beteende som man inte vill upphöja till att alla ska bete sig så. Är inte det själva poängen med moral – att man vill att alla ska bete sig på ett visst sätt?

Hela begreppet ”privatmoral” är konstigt – åtminstone med min begreppsförklaring av ordet.

Ungefär så här låter 96% av alla låtar jag hör på radio. Den är en överkåt brud som försöker ligga med en genom radion som skrålar något meningslöst över något tillhöres tufft beat med en jättehäftig syntslinga eller saxofon till. Jag känner mig inte så imponerad. Efter lite av den beskriva varan skall han in. Den tuffa svarta killen och rappa; men vad i helvete ska han säga om det meningslösa som den kåta bruden skrikit om? Läs låttexten ovan. Vad hade du rappat om? Nej, just det. Följaktligen blir rappen typ såhär:

ye, that’s right on the dancefloor DJ let me have some more, I’m gonna…..play that…song..on the dancefloor ye baby.

Varenda

jävla

låt.

samma jävla skit om och om igen i en kräksoppa utan slut. Jag lyssnar med stigande panik efter något nytt, men inte.

I’ve seen the future baby, it is murder.

Någon gång, vid ett specifikt tillfälle, kommer vara den sista gången du träffar din bästa vän, ditt barn, din far och din käresta. När jag kommer att tänka på det blir jag stört nedstämd. Plötsligt blir vardagens glädjeämnen meningslösa och helst vill jag dö först. Före alla andra, så att jag slipper bli så ledsen och ensam. Att bli riktigt gammal verkar vara en orgie i att se människor som man älskar dö.

Jag är inte så säker på att jag vill vara med då. Den stora frågan är väl när jag kommer tycka att det räcker.

Its all fasjiön.