Döda det gamla! Leve det nya!

2008 började egentligen någonstans vid månadsskiftet oktober/november 2007. En lärare i mitt arbetslag som jag bland annat varit mentor tillsammans med bestämde sig för att välja döden före livet. Jag var på väg hem från Victoria och stod och väntade på bussen när min chef ringde för att berätta vad som hänt. Det är overkligt att Johanna inte kommer tillbaka och att hon inte är på arbetslagsmötena längre. Jag och Johanna umgicks inte privat, men den här händelsen var starten på det usla år som varit 2008.

Vi skulle åka på världens resa med familjen jul och nyår 2007/2008. Föräldrarna och syskonen planerade minutiöst vad vi skulle ta oss till i Australien, på Nya Zeeland och på diverse söderhavsöar under nästan fyra veckor. Det som skulle blivit mitt livs semester blev en mardröm. Jag hade tidigare varit tillsammans med en tjej som jag bestämt mig för att jag inte var kär i. Sedan trodde jag att jag var det, men då var det för sent. Hon var borta. Jag förstod att hon var det på den här resan. Det var skäl ett.

Skäl två var pappas sjukdom. Varje pappa är en sons hjälte på någon nivå. Jag minns absurda diskussioner från när jag var liten med kompisar om vem som skulle vinna olika sporttävlingar mellan olika pappor. ”Pappa har längre ben så han skulle nog dra ifrån på slutet. – Nej, min pappa är snabbare och lättare än din så han skulle…” När pappa var ung var han en av sveriges bästa tiokampare. Jag undrar om han inte fortfarande har klubbrekordet i tiokamp i IFK Växjö. (Karolina Klüft har det på damsidan i sjukamp. Andra jämförelser läggs åt sidan illa kvickt) Sedan skadade han sin hälsena och blev aldrig riktigt återställd. Han fortsatte dock att träna mycket. Det finns bilder på mig och pappa när han typ spikar upp ett garage i Båstad med ena handen och håller i mig i andra. Sedan blev han sjuk. Eller, troligen har han varit sjuk sedan jag föddes. Han har nervsjukdomen Multipel Skleros (MS). Snabbt förklarat kan man säga att den förstör nerverna i pappas ryggrad så hjärnans signaler når inte mottagaren (en hand eller en fot till exempel). Därför kan han inte längre gå några längre sträckor och har mycket svårt att ta sig upp för trappen hemma. Om något eller några år kommer han inte kunna gå alls. På den här resan insåg jag hur dålig han blivit. Man vill inte se sina föräldrar degenerera och bli gamla och sjuka. Man vill att de ska vara pigga och friska som de alltid varit. Det är bara att förbereda sig på att de kommer att gå bort och glädja sig över att man har dem kvar. Det är det inte alla som har. (Du vet att jag tänker på dig nu.)

Resan innehöll många minnesvärda ögonblick och jag har sjukt dåligt samvete för att jag förstörde delar av den genom att vara ett vrak. Jag kunde inte hjälpa det. Jag åt inget och ser ut som om jag kom direkt från ett fångläger i slutet av resan (se facebook om du har mig där). När vi kom hem skulle jag säga att jag var deprimerad. Jag har aldrig varit det förut på det här sättet. Inget var roligt. Jag minns när det hela peakade. Jag kunde inte sova och mitt i natten en random vardag tog jag tunnelbanan till stan. Jag åkte till Östermalmstorg och gick runt på måfå. Kollade på när personalen städade upp på de stängda uteställena och helt plötsligt gick jag in i en skylt! Jag började skratta. Det var så sjukt. Jag åkte hem igen och lade mig. Det var egentligen peaken på eländet 2008. Det blev inte värre, men det blev inte så mycket bättre heller.

Jag passade istället på att bli kär i en tjej som hade pojkvän. På annan ort visserligen, men ändå. Det var en jävligt dålig idé. Problemet med känslor är ju som bekant att man inte kan styra över dem. Det enda man kan styra över är hur man agerar på dem. Så vi passade på att inleda någon slags relation. I början tyckte jag mest att det var roligt som det var. Hon var en flirt som jag hade tillsammans med andra, men tillslut blev jag förälskad i henne. Jag tyckte hon var världens finaste. Underhållande som ingen annan och med ett trasigt inre som jag trodde (och fortfarande tror) att jag skulle kunna hjälpa henne med. Omgång ett kulminerade i början av sommaren. Hon skulle träffa pojkvännen. De hade det inte så bra vad jag förstod och jag krävde att hon skulle välja nu. Han eller jag. Vi låg på en gräsmatta i Tantolunden och jag försökte vara stenhård. Hon lyckades kravla sig ur det greppet och jag var inte stark nog att hålla mig till mitt ultimatum. Sedan försvann hon. Hon jobbar så. Vi ses ganska intensivt sedan försvinner hon. Till slut ställer jag ultimatum igen och hon slingrar sig ur dem. Så här höll vi på till för någon månad sedan. Sedan var det slut med det. Jag stängde av det där. Lustigt att det skulle behöva ta ganska exakt elva månader av kval. Man vet att det går åt helvete. Man vet att man inte kommer att vinna, men man vill det så gärna. Jag är 30 år gammal och intet har jag lärt.

Studion. Den första maj 2007 fick vi kontrakt på en lokal som vi byggt på sedan dess. Varannan helg samt båda semestrarna har gått åt till det där bygget. Hur  många timmar vi lagt vet jag inte, men det är helt sinnessjukt. 2008 var året när vi nästan blev klara. Snart ska mixerbord, bandare och intrument upp. Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtat efter att bli klar med det här bygget å få börja syssla med musik! Jag är ingen byggare. Jag är musiker. På 170 kvm ska vi rocka röven av vårby gård. Imperiet slår tillbaka.

Det finns mer att säga, men jag orkar inte skriva om det här året något mer. Det känns skönt att det är slut. Det avslutades med bomber, Gin och Tonic och härliga Köpenhamn. Jag kände redan på Nyårsdagen att 2009 inte kommer bli som 2008. Om inget riktigt dåligt händer kan inte 2009 bli ett sämre år. Studion är snart klar och jag har i allmänhet feeling. Kanske kan det även bli bättre på det området som förstörde 2008. Den som lever får se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: