Om överhånglandets gränser.

I chocken efter studiodöden (förhoppningsvis en tillfällig sådan) fick jag dåndimpen och dog tillfälligt (blev sjuk alltså). Sedan lång tid tillbaka var det bestämt att vi skulle gå på magnetic fields i afton, så jag kravlade mig dit. Väl där var det mycket som var roligt. För det första hade alla killar olika frisyrer. De var så svåra frisyrer att jag insåg att magnetic fields är ett indiepop band. För det andra fanns där väldigt ånga konstiga glasögon. För det tredje såg sångaren ut som en fet kopia av statsministern. För det fjärde blev jag så arg på det hånglande paret framför mig att jag var tvungen att byta plats till akt två.

Vad är det med människor som måste hångla en gång var 20:e sekund? Jag vill inte sitta en halv meter från människor som nästan förspelar. Jag kan inte koncentrera mig på vad som händer på scenen då. Två saker irriterar mig med det – för det första stör jag mig på människor som kocketterar med kärlek. För det andra vet jag inte om det är rimligt att be överhånglande människor att sluta. Om någon pratar på bio är jag inte osäker. Det är orimligt och jag säger ifrån. Men överhånglandet? Det är svårt att säga – det är uppenbart att hänsyn inte tas till medmänniskor, men har man rätt att be dem sluta? Knepig fråga…

konserten då? Rolig och bitvis bra.

Nu: sömn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: