De söndercurlade barnen.

Jag är programutvecklare på det samhällsvetenskapliga programmet på min skola. En av sakerna jag tidigt bestämde var en god idé var att öppna upp ett utrymme som tidigare varit en ämnesinstitution för eleverna. Tanken var att de skulle få ett ställe att vara mellan lektioner, samt få ett ställe att plugga på. I början av terminen kuskade jag runt på min fritid och köpte/fraktade soffor, bord, lampor och matta till ett litet vardagsrum kan man väl säga. En del av detta gjorde jag så sent på en fredag att Selma blev skitsur på att jag prioriterade ”mina barn” före henne. Jag förstår att hon blev sur. En av de första kommentarerna jag fick när jag satt ihop allt var: Det är väl inte färdigt såhär?

En annan grej jag bestämde var att vi skulle ha ett programråd där eleverna får bestämma vad vi ska göra med en del av budgeten. Det är trots allt på grund av att vi har elever som vi har pengar. Eleverna bestämde att de ville ha en soffa till. En lördag mitt i julruschen åkte jag och Selma till IKEA för att köpa in några puffar och en soffa till. Det är inget jag får betalt för, utan något jag gör för att mina elever ska trivas. För någon vecka sedan kom soffan i ett paket till skolan. Den står nu uppställd med kartornaget på i samarbetsrummet (som vi kallar utrymmet för).

Jag tycker att jag har gjort vad som kan förväntas av mig nu. Jag ska inte sitta i den här nya soffan – det ska eleverna, så jag tänkte att de kanske kunde montera ihop den, vilket innebär – skruva på fyra ben, dra av plasten och på med ett fodral. Jag gick förbi eleverna som satt i soffan som varit uppställd sedan teminens början och meddelade lite snabbt att nu har soffan kommit och de som känner sig sugna på den nya kan väl packa upp den. Detta upprepades vid ett par tillfällen och tre gånger fick jag ungefär samma svar:

Det är väl inte mitt ansvar! Jag kan dock göra det för x antal kronor.

Jag begär inte att mina elever, som i viss mån fortfarande är barn, ska förstå den exakta innebörden av att jag på helger och sena fredagar köper in, lägger ut för och släpar dit något som bara är till för mina elever och som jag inte kommer ha någon glädje av alls för personlig del. Men trots det irriterar jag mig å det grövsta på attityden de ofta visar. Säkerligen svarar de som de gör eftersom de ser mig som deras pappa i någon mån, men jag är inte det! Jag gör saker för deras skull och jag upplever att de alls inte förstår eller uppskattar detta. Det är inte bara märkligt att de inte kan tänka sig för bara lite grann, det är också korkat eftersom drivkraften att göra saker för otacksamma människor inte är min starkaste sida. Fredrik har curlat färdigt.

Sätter de inte ihop soffan själva skänker jag bort den eller slänger den. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre.

Annonser

4 svar to “De söndercurlade barnen.”

  1. Å din flickvän ställer också upp på barnen, och lägger sin fritid åt att vara smakråd och åka runt på Ikea och tycka till och ha bra smak. Skäms på otacksamma människor!

  2. Håller med! Skämmes banne mig SKÄMMES! Jag ska också skämas eftersom jag lovade att aldrig mer läsa bloggen sedan det där (ironiska?) inlägget där bloggaren påstod sig gilla Robi/Yns musik. Jag höll mig bara borta i en vecka och så kom jag in på bloggen och hittade denna gång en friskt inlägg i gammal hederliga Fritteanda.

  3. ja, dessutom, semlan! De/du skulle bara se hur snyggt det kan bli när vi får göra som vi (d.v.s. du) vill här hemma.

    once you go Fredriks blog you can’t stop, nille! Det går inte att sluta…

  4. åh vi hjälper diggg! påminn oss imorgon!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: