Om kränkthet kontra eget ansvar.

Känslan av att vara kränkt kan ingen ta ifrån en. Berättigandet av konsekvenser för den upplevda kränkningen kräver däremot att den som känner sig kränkt faktiskt har rimliga skäl till detta. Om en domare exempelvis skriker åt en åtalad att den är dum i huvudet och är ful och därför kommer bli fälld har denna rätt i att ett sådant beteende borde få konsekvenser. Om det är så att man har olika åsikter om vad som är det bästa och lämpligaste beteendet –  ja, då är inte ursäkter från den utpekade automatiskt befogade.

Den kränkningssjuka vi har sett på senare år är en sammanblandning av saker. Den upplevda känslan av att blivit kränkt är inte samma sak som en faktisk kränkning. Om det är så att själva syftet med känslan av en kränkning är att få sina egna tillkortakommanden förklarade av att någon annan gjort fel; då blir diskussioner om rimlighet omöjliga eftersom själva grunden till känslan av kränkning inte är det man säger. Det är troligt att den som upplevt en tvivelaktig kränkning inte själv är medveten om detta. Det är det så mycket skönare att förklara att man misslyckats med att någon annan är dum, gör fel, kränker, är dålig och orättvis. Men om det är så att subjektet i kränkningsanklaglsen  möjligen varit klumpig, men knappast på en nivå som görs gällande och att argumentationen för att belägga kränkningen helt enkelt inte håller, åtminstone inte på den nivå man själv trodde – ja, då står man där och är ännu argare än förut eftersom själva grunden till problemet snarare är en besvikelse över ett eget misslyckande snarare än någon annans misstag.

Enligt min uppfattning är det jag ovan beskriver ett vanligt problem i Sverige. Ett närliggande problem med detta är det att man använder andra argument för sin ståndpunkt eftersom man vet att den riktiga bevekelsegrunden inte är rimlig. I båda de här fallen blir en diskussion omöjlig eftersom ingångsvärdena är förljugna.

Känslan av att bli kränkt kan ingen ta ifrån dig, men att ibland stanna upp och fundera kring det rimliga i ens eget beteende och argumentation skadar inte – det är en grundpelare för ens egen intellektuella, men kanske också känslomässiga utveckling.

Annonser

9 svar to “Om kränkthet kontra eget ansvar.”

  1. Skulle man kunna bli kränkt av, låt oss säga ett förslag om att diskutera lokalhockeyn i Dalarna? Eller nu gick jag väl lite för långt. Sånt kan man väl ALDRIG bli kränkt av?

  2. Nu gick du ALLDELES för långt! Man skämtar inte om sådant.

  3. Don’t mess with Dalarna!

  4. Sorry, Henrik! Vi gillar Dalarna. Det är en liten intern grej bara…

  5. Tala för dig själv. Jag är mer ambivalent i frågan Dalarna. Å ena sidan tycker jag om Dalarna i allmänhet och till och med älskar Mora å andra sidan hatar jag Leksand!

  6. Du ser. Du gillar också Dalarna, liksom Henrik och jag. All is good.

  7. white fox herself Says:

    nu känner jag mig kränkt

  8. Men dalmasarna bara lurar en på pengar. Se bara på Vasaloppet och Vansbrosimningen. Dom jävlarna.

  9. Tack Fredrik! Ett tag blev jag orolig, men nu är lugnet återställt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: