Idag hade vi öppet hus på min skola. Innan kvällen var slut hade vi hunnit dra genomgången fyra gånger. Det var mycket folk, positiv stämning och – som vanligt – svinbra elever. Jag skulle haft mer av den varan. Man fattar aldrig hur grymma de är förrän man vågar lita på att de kan göra ett bra jobb. Sedan är det bara att hålla käften och låta dem prata.
You guys rule!
Det är ett lite spånigt sökord att trycka in. Det är inte första gången heller. Jag menar – om man vill hitta till bloggen är det väl lättare att utelämna ordet ”gay” tänker jag. Jag tror inte jag använder det så ofta här att det är värt att trycka in i sökmotorn för att lättare hitta hit. Sist jag kollade låg jag dessutom hellre med tjejer än med killar, men det kan säkert ändras det däringa.
Puzzizz å kramizz alla där ute!! Särskilt alla som söker sig hit för lite homoerotisk kontakt.
| cybergymnasiet | 3 |
| trams kultur allvar | 2 |
| felipe leiva | 1 |
| fredrik pettersson blog gay lärare | 1 |
| ledsen person | 1 |
| fredrik pettersson kultur | 1 |
| björn borgs liv | 1 |
| vad heter brad pitts barn | 1 |
| trams allvar | 1 |
| är.comcybergymnasietbra | 1 |
| mrdeal | 1 |
Jag skriver för en tidning vars journalister aldrig kommer få några journalistiska priser. Cosmopolitan utför inte gripande reportage om vattenbrist i Nigeria eller utför analyser av den arabiska våren. Tidningens syfte, som jag förstått det, är att underhålla och ge relativt ytliga tips om mode, smink, sex och annat. Det faktum att jag börjat skriva ett uppslag där har gjort människor i min närhet upprörda. De tycker att Cosmopolitan ger kvinnor en dålig självbild. De smala modellerna och det ytliga tilltalet är, enligt kritiken, upphov till detta.
Personligen tycker jag att kritiken delvis är kvinnoförminskande. Det här är inte svart-vitt. Det finns garanterat kvinnor vars självbild blir sämre när deras självförtroende inte är på topp. De tycker att de är för tjocka och så får de smala, snygga tjejer upptryckta i ansiktet när de bläddrar i Cosmo. Jag misstänker dock att merparten av kvinnor som läser Cosmo helt på egen hand kan hantera de bilder och de texter som där står att finna. Tesen att kvinnor i gemen inte kan det bygger på att kvinnor är dumma i huvudet, svaga i sinnet och inte förstår sitt eget bästa. Jag köper inte den. Inte generellt. Frågan är väl om Cosmo (och den typen av tidskrifter) skall förbjudas på grund av att en minoritet inte klarar av att läsa dem. Gissa vad jag tycker i den frågan.
Jag tror för övrigt aldrig jag hört den här typen av argumentation vad gäller tidskrifter riktade till män. Ta King och Men’s health som exempel. I båda trycks snygga modeller med grymma kläder och sexpackmagar upp i ansiktet på stackars män som är tjocka, inte når upp till de snygga förebilderna och får dålig självkänsla på köpet. Varför skulle detta var aett mindre problem? Är det för att män kan hantera det? Vi kan bita ihop, till skillnad från kvinnor? Vi förstår, med vårt överlägsna intellekt, att vi inte behöver ha en sexpacksmage?
När män kommer med Cosmokritik är det delvis en rätt unken kvinnosyn som tar sig uttryck. Även om de menar väl blir det lite fel, menar jag.
Samma typ av resonemang gäller även kvinnor som väljer att bli hemmafruar och säkert ett gäng andra frågor.
Ett av få TV-program jag tittar på är ”så mycket bättre”. Det är slående hur stor musikalisk skillnad det är mellan de olika artisterna. E-type förstår liksom att han inte är så värst musikalisk och verkar vara en sympatisk figur. Genomsnäll liksom. Man vill att det ska gå bra när han gör sina grejer. Tomas Ledin däremot verkar inte förstå att han är ett par klasser under Laleh och Timbuktu och Eva Dahlgren också för den delen, vilket gör det hela lite jobbigt att titta på.
Jag satt häromdagen och fundrerade på mardrömsuppställningen. Alltså de artister jag allra helst skulle vilja slippa se göra covers på varandra. Faktum är att uppställningen jag skissar på troligen skulle falla under FN:n tortyrdefinition.
Jens Lekman, Melissa Horn, Jonathan Johansson, Markoolio, Crazy frog och Agnes-Nicole Winther. Som voice over vill jag se Helge Skoog. Tänk dig Jens Lekman göra en cover på valfri skitlåt med Horn. Det skulle bli så uselt att man skulle gråtkräka sig till döds.
Slutligen. Jag såg Melissa Horn på Skavlan för några veckor sedan. Det var det bästa framförandet jag någonsin sett henne göra. Jag kände mig fullständigt oberörd av det hon höll på med. Ett stort steg framåt, Melissa!
Man vill bli omtyckt. Det är en rätt mänsklig egenskap. Läraryrket är ett sådant som balanserar på gränsen. Du kan inte gå runt och vara en idiot i klassrummet. Det är viktigt att du har eleverna med dig. De kommer inte lära sig något och du kommer inte vara en bra lärare om eleverna inte gillar dig. Samtidigt är det ingen popularitetstävling. Det är inte den den bästa kompisen som vinner. Många lärare har försökt. Jag har hört talas om lärare som ringer hem till elever och vill att de ska säga att vederbörande är en bra lärare. Jag har hört om lärare som mutar elever med olika saker för att inte berätta om klantigheter som läraren har gjort. Det håller inte i längden. Du måste veta vad du gör och du måste bland fatta beslut som inte är superpopulära. Exempel från den här veckan.
1. Vi har bärbara datorer med trådlöst Internet nuförtiden. Det betyder att eleverna kan sitta lite varsom och ”jobba” med saker. Problemet är att många av dem inte klara av friheten. Det blir en Facebook och youtubelektion. Fett skönt, men kontraproduktivt. Vill du vara en poppis lärare låter du dem göra det. Vill du att de ska komma någonvart sätter du dem i klassrummet. Sjukt tråkigt, men plötsligt så knattrar de små maskinerna på rätt saker. Ingen skrattar. Det är tråkigare än innan, men vi kommer närmre målet. Att fatta beslutet att de inte får sitta i soffor och bastur å sånt kommer inte vara poppis. Inte det här året i alla fall.
2. Elever som man inte har som spelar en slags rugbyvariant av fotboll mellan väggarna vid lektionssalar kan man välja att vända ryggen åt (mindre jobbigt), eller säga ifrån att så beter man sig inte (mer konfliktfyllt och därmed jobbigt). Jag väljer alternativ nummer två. Varje gång. Det gör mig inte så populär, men jag tycker det ligger i lärarens ansvar att förmedla när elever beter sig illa.
3. Elever som provocerar mig genom att bete sig illa även på andra sätt kommer jag säga till. Även när de drar hit rektor. Jag lovar dock att försöka tänka på vilken vokabulär jag använder då, men jag tänker säga ifrån. Varje gång.
Jag kanske inte blir populär, men läraryrket är ingen popularitetstävling.
Jag har tidigare skrivit om SE-Banken här i bloggen. I måndags dök det upp en ny kommentar under det inlägget. Vad trevligt tänkte jag. Ett nytt namn som skriver en lång kommentar. Något otippat ställde han sig på bankens sida i argumentationen. Så här skriver han i inledningen:
|
Efter det svarar ”Fred” lite halvotrevligt på de punkter jag ställt upp och diskuterat. Det största problemet med ”Fred” är att han kanske inte är det bästa exemplet på ”neutral betraktare” jag hört talas om i mina dagar. ”Fred” jobbar nämligen för SEB i Göteborg (jag skriver inte med vad, men det är en hög position, och hoppas därmed att banken inte kan ta reda på vem han är. I en tidigare version av inlägget skrev jag vad han jobbar med, men insåg sedan att ”Fred” i ett scenario kan få sparken för det här). Förutom att det är pinsamt för ”Fred” själv väcker kommentaren en del frågor om SE-Banken.
Finns det någon policy för hur anställda ska hantera bankens namn på sin fritid? Vare sig ”Fred” vill det själv eller inte har han nu klantat till det för banken och ställt den i ofördelaktig dager (läs gärna hans kommentar. Den är ju inte jättetrevligt formulerad). ”Fred” kan ju ha agerat helt på eget bevåg, men eftersom vi vet att de stora företagen (Telia är ett annat exempel) dammsuger nätet efter ofördelaktig publicitet och svarar på denna öppnas en annan möjlighet. Kan det vara så att anställda i vissa positioner till och med uppmuntras att leta saker att kommentera? Uppenbarligen har ”Fred” googlat på sin banks namn för att hitta till mitt inlägg. Det värsta scenariot jag kan tänka mig är att banken, när det trevliga svaret inte räcker till, skickar ut städare som tar i med ett språkbruk som banken inte kan stå för officiellt.
I vilket fall vill jag gärna tipsa SEB/”Fred” att inte använda sin egen e-postadress i kommentaren.
Bättre lycka nästa gång önskar bloggen!
Sverige är ett land som alltid ligger i topp när det gäller tillit till våra medmänniskor. Brasilien brukar ligga längst ner. Jag tycker det är en positiv, ja nästan älskvärd egenskap, vi besitter. Ganska ofta blir jag trött på att Sverige alltid ska framhållas som ett föregångsland när vi kanske alls inte är det. Här finns det dock skäl. Jag tycker också det finns skäl att jobba på att det fortsätter vara så. Så fort du får chansen att lita på människor – testa! Så fort människor vill lita på dig – gör dem inte besvikna.
Häromdagen var jag inne i en affär för att köpa en ful anteckningsbok (eftersom fina tydligen kostar 350:-). 20:- kostade den. Jag tog fram kortet för att betala. – Vi tar inte kort, sade damen i kassan. -Nähä, sa jag besviket och lade lite besviket ner min plånbok. – Men du kan komma in en annan dag med pengarna, sade hon. Det gör inget.
Jag tog den fula boken och gick glad i hågen därifrån. I flera dagar glömde jag sedan bort att betala tillbaka, men häromdagen slog det mig, så jag gick in med tjugan. Tack så mycket sade hon och log. Jag log också.
Sverige är fint ibland.
