Jag känner en person som är mormon. Hon i sig är skitbra, men hon är infödd i ett religiöst samfund. Jag har lovat henne att följa med till kyrkan och idag var det dags. Det var både normalare och märkligare än jag trott. Det var normalt på så sätt att människorna som var där inte var jättekonstiga. Det var liksom inte obsklassen från högstadiet som var där. De flesta var rätt unga, typ 25-30 var nog medelåldern och de hade alla 300 barn per par. Det fullkomligt kryllade av små söta barn som tyvärr kommer växa upp med begränsade möjligheter att själva välja att tro eller inte. Om allt man växer upp med är att Gud och Guds fru (mormonerna tror att Gud får ligga. Det är i a f sympatiskt) är källan till allt gott – inklusive livet självt är det så klart svårt att sätta sig på tvären. Att påstå att det är ett fritt val bara för att man kan välja något annat är naivt menar jag. Den sociala pressen från familj, vänner och kyrka är stor och det krävs mycket mod från ett barn för att välja bort kyrkan.
Tillbaka till kyrkan. Förbönen är läskig. Allt som sägs är liksom läskigt för det sägs på ett läskigt sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad det är med riktigt troende människor. Människor som är uppfyllda av anden pratar obehagligt – de liksom finns i en annan påhittad dimension. Efter förbönen kom en snubbe som var rätt skön. Han höll ett bra tal om att mormoner allt som oftast får dörren slängd i ansiktet. Jag kan relatera till det. Sedan kom en tant som också var kul. Hon körde vittnesbörd om mormonernas tuffa kamp i USA när de drog över steppen för att de blev förföljda. Favoriter ur talet: ”Det var tufft, men de som överlevde klagade inte ”(har någon frågat de som dog). Absolut favorit var ändå när hon var tvungen att snyfta lite över att Adam och Eva (har jag för mig) använde skinn för att klä sig med. Jag fattar inte riktigt varför det var så rörande, men då uppfyllde Anden henne och läppen började darra.
Slutligen kom huvudtalaren – en tjej som varit på mission i Birmingham. Det var först nu jag tyckte det blev obehagligt på riktigt. Hon var så uppfylld av den helige ande att hon befann sig i den där dimensionen och var, i en kvart, på gränsen till nervsammanbrott och gråt. Man ska hålla ut ”till enden” (sic.) och inte sluta vara mormon ty då kommer man bli fördömd tyvärr. Hon grät över att vissa fallit ifrån tron under hennes tid som missionär och inte var på plats idag (de kommer alltså bli fördömda). Min kompis säger att man lätt blir sådär när just kommit hem från mission, men jag fick sjukt ont i huvudet av det där korta talet. Obehaget borrade sig in eftersom jag lyssnade noga på vad hon (och de andra som talade) sade.
Summa summarum: Själva proceduren var helt ok, men den penetrerades med stunder av genuint obehag.